Dagens folk som inte accepterar ett nej-irritation.
Vi ska ha kalas på jobbet idag. Jag är ju konsult och sitter ute på uppdrag och mitt konsultbolags anställda träffar jag sällan. Jag sitter inte med dem här ute och jag är sällan inne på kontoret eftersom det ligger i andra änden av stan både från min bostad och från min arbetsplats. Min chef ringer förra veckan. Jag har inte anmält mig till kalaset. Jag förklarar att jag inte vill gå, det är därför jag inte gjort det. Chefen trugar "jo, men det är ju så kul när du är där". Jag förklarar att jag kommer vara svintrött, jobb och plugg - jag ligger efter i skolan redan (förra veckan) och skulle spendera den helgen på en kurs (hela lördagen och söndagen 9-16) samt hade spenderat veckan innan på läger i Hallsberg och jag vet hur jag fungerar. Chefens svar på det är "Jamen då är du ju värd en gratis brakmiddag!"
Vad jag nu vill säga är att den här gratis brakmiddagen inte är gratis. Den sker på bekostnad av mig. Jag måste betala genom att sitta och vara företagsartig med en bunt människor jag inte känner. Jag orkar liksom inte umgås med folk jag inte känner på det sättet särskilt ofta, jag skyr företagsevent och har alltid gjort det. De är påfrestande. Speciellt när jag har mycket att göra så måste jag vara ensam emellanåt för att orka. När jag inte riktigt orkar träffa de jag vill umgås med och tycker om för att jag är trött så orkar jag verkligen inte sitta och vara företagstrevlig.
Det säger jag ju inte, det hade låtit otacksamt. Men jag säger att jag kommer tyvärr inte orka. Så nej tack. Igen. För jag känner mig själv.
Vi pratar om nåt annat och sen innan vi ska lägga på så säger han:
"Jag skriver upp dig i alla fall, man får gå när man vill. Du kan ju bara komma dit och äta och sen gå, så tidigt som 8 t.ex.!"
Men vafaaaaan. Jag kommer inte att komma. Nej, jag kommer inte ångra mig. Det enda som händer nu är att jag sitter här och har ågren för att jag borde höra av mig och säga att nej jag dyker inte upp. Och så blir det ett jobbigt samtal till där han kör sin övertalningsteknik så just nu sitter jag och tänker på hur sent jag ev kan vänta med att svara att jag inte kommer så jag kan skicka det i ett sms så han inte har tid att ringa upp mig. Uuuuuuuuuuurk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
De menar väl bara väl, men det är tröttsamt med folk som inte kan ta ett "tack, men nejtack". Jag föreslår att du bara mailar den här bilden till dem: http://www.sherunsinpearls.com/wp-content/uploads/2013/06/how_to_live_with_introverts_guide_printable_by_sveidt-d5b09fj.jpg
SvaraRaderaProblemet är väl att de inte kommer fatta ändå eftersom jag är så "pratig och social" av mig. Jag anses väl inte utåt vara en introvert person eftersom jag när jag väl interagerar med folk är "ganska mycket" eller hur man ska säga.
SvaraRaderaProblemet är att folk missar lite hur trött jag blir av det.
Just nu är det dessutom extra mycket interaktion med folk jag inte känner direkt (kollegor) och folk jag inte ens gillar (kollegor) vilket är mycket mer ansträngande än när jag pluggade och mest interagerade med vänner. Då vill jag ju inte göra av med massa energi på artighetstramseri när jag inte får betalt för det.